Mikaela Romild

lämna mig nu, vill inte bli lurad

lyckan gör mig osäker, gör ont

vill vara bättre än onda blickar

vill sluta bry mig

jag dör i själen varje gång

jag tar sönder mig själv

ligger i en hög av ben och hud

har slutat bygga upp det som rasar

väntar in soluppgången

behöver inte vakna upp 

låter regnet falla på min panna

låter drömmarna vara odrömda 

ögon som svider

hjärta som blöder

vill bli hel igen

kanske är det redan försent

kanske 

Settle past a patience where wishes and your will are spilling pictures.
Water’s running through in the valley where we grew to write this this scripture:

Never gonna break.

Jag ska nog ta och bli en sån där filosof. Sitta med huvudet vilandes på min hand och se så där viktig ut i en svart polotröja. Smutta lite på allt för starkt kaffe och leta mig in i en annan värld som jag egentligen är rädd för. 

Är förövrigt så sjukt besviken.

Jag är less på att komma i andra hand.
Varje värdefull gärning sållas bort, och är 
helt ignorerad.

Ska ta och göra en sån där facebookrensning.
Fast i riktiga livet. För jag är ingen slagpåse.
Tänker inte bara ta emot all skit, nicka,
vara glad och förlåt. Slut med det nu. 
Och nej, jag tror inte att jag är så jävla bra,
bara för att jag har bestämt mig nu,
tvärt om. Att hela tiden försöka vara snäll och
inte få något tillbaka är nog en av de saker
som kan bryta ned en människa mest.

Jag är less på att känna mig värdelös varje dag för några andras skull.
För det är väl inte så det ska vara? 

Lovet.

Det har ju vart bra än så länge!
Sprang i måndags, första gången på en vecka.
8 km. Det var så sjukt äckligt jävla tungt genom
hela passet. Slembildningar i munnen. Uuh.
Ville gråta, men jag sprang klart ändå. Woho.
Stannade, och hostade, och spydde i skogen.
Slem till och med. Trodde aldrig att jag skulle kunna
ta ut mig SÅ mycket. Lär ju ha vart nån infektion
i kroppen. Men jag är glad att jag ändå pushade mig själv.

Igår gjorde jag ett nytt försök. Sprang en mil.
Gick så jävla bra. Lyssnade på Pantera.

Så..första (och förhoppningsvis sista) springspyan,
och första milen. Jag är nöjd. 

Det kliar i hela kroppen.

Det ilar i knät och rinner i näsan.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄ.

JAG VILL SPRINGA.

Det finns inget härligare än att springa långt. Lyssna på musik och bara fortsätta framåt. Att spurta på slutet och känna vilken himla prestation man har gjort när man stannar. Att känna hur det brinner i ansiktet när man kommer in, och att man är helt genomblöt av svett. 

Att känna att man blir bättre för varje dag, och att man överträffar sig själv varje gång. 

Rensade bort onda tankar och stress med en åttakilometare. 

Glad så som fågeln i morgonstunden, hälsar jag våren i friska naturn’.
Lärkan mig ropar, och trasten i lunden.
Ärlan på åkern och orren i furn’!